Mediamentorerna_logo

SANNING ELLER KÅNKA I DIGTALT HÅNGEL

Av Katarina Pietrzak

Har du redan bestämt dig för hur sanningen ser ut (och berättar det dessutom gärna för världen :)? Eller tycker du att världen är så rörig att du bara vill blunda och fortsätta som du alltid gjort? Törs du konka för att få kyssas och hångla mera, eller känns det tryggare att ägna sig åt det du redan vet?

Jag har ägnat sommaren åt en mängd tankar på vad som egentligen händer och åt vilket håll det går. Hela alltihopa liksom. Ibland blir jag uppgiven, som när jag tänker på skolan eller utvecklingen i olika branscher jag möter eller när jag ser på de stora utmaningarna i världen.
Men för de flesta och mesta är jag känd som den som på ett irriterande sätt letar möjligheterna i den utveckling som nu sker. Letar det nya, stretar framåt, in i dimman. Ibland tror jag faktiskt att hela min hjärna är en enda transformationszon. Jag har gjort värderingstester som visar på ett framtidsfokus lite utöver det genomsnittliga. Kanske är det därför jag ibland krockar med en mer bevarande inställning. Fick många tankeställare av det här spännande seminariet från The Conference, om hur människor på olika sätt tar sig an framtiden. Hur kultur, religion och läggning påverkar. Och hur man kan jobba med olika framtidsscenarier för att hitta en riktning, i en tid när många letar facit och svar. Jag ska utforska det ännu mer framåt tänkte jag. Jobba lite mer med osäkerheten. Våga mera.
Hur som helst, jag funderar på vad det är som saknas i vår förståelse för logiken runt oss just nu. Det som gör att så många undrar och letar svar, hoppas på att tekniken och de sociala medierna av sig själv ska lösa och finna nya affärer, modeller, kunder, användare. Jag kommer fram till att rätt få sitter inne med de definitiva svaren. För så ser det ju inte ut längre. Sanningar, regler, förhållningssätt och strategier utmanas och faller, en del verkar tro att vi kan addera en plattform eller två för att gå in i en ny tid, när det istället kanske handlar om en av de mest omvälvande förändringarna av logik, beteenden och strukturer som i alla fall vi varit med om under vår livstid. Nu, när allt bygger på nätverk.

Verkligheten, ack så mycket mer komplex nu. Och så lite en strategi hjälper när målet är rörligt. Och wow vilka möjligheter det kan ge! Känner man ju verkligen inte alltid. Men utan möjligheter, är det fanimej omöjligt att gå framåt. Utan hopp kan vi ju bara åka med andra. Utan riktning blir vi lamslagna.
Har haft förmånen att jobba med bland annat Mikael Ahlström, Britny/Hyper Island. Han frågar; "om du hade fått leva innan, under eller efter den industriella revolutionen, vad hade du då valt?" Tydligen svarar ganska många under. Det var ju galet spännande, förändringen var enorm, möjligheterna fantastiska. "Grattis. Ni tillhör den eller kanske en av två generationer som lever mitt i en liknande förändring nu". Säger Micke då.
Och igen, känns det så? För mig ofta, inte alltid. För dig? Vad hade du valt?
I förändring är det en massa jobbig skit som vi dealar med. Rädslor, mönster, starkt rotad kultur, väl inbyggd struktur, plågsam förvirring och allt möjligt. Klart att vi halkar tillbaka in i trygghetszonen då, vi är ju människor. Dessutom med ett deprimerande starkt incitament att göra som vi alltid gjort. Det är som att vi inte törs riktigt. Eller vill?
Men vad är det vi behöver förstå och få fatt i, för att se möjligheterna och klara att ta ut riktningen framåt, utan att ha alla svaren? Vad är det som saknas när en övertro på teknik blir svaret på innovationsbehoven? Vad är det vi inte vill eller kanske kan, när vi använder sociala medier som budskapsplattformar istället för att gå in den nya logik de idag är byggda för? Dialog, relation, medskapande, the power of everybody connected to everybody. Det är ju magiskt! Men för oss, oj så svårt.
"When we change the way we communicate, we change society" 
Here comes everybody av Clay Shirky,  ger bra förståelse om man vill fördjupa sig i det som nu sker. Så i vilken riktning vill vi förändra vårt society?
Alexander Bard pratar i sitt Sommar i P1 om risken att vi får en uppväxande digital underklass som inte heller förstått varken logik, möjligheter eller kraften i nätverkssamhället. Som inte förmår använda möjligheterna för att påverka sitt liv och sin riktning.
Jag tänker att om de ser media, företag och oss alla använda plattformarna som megafoner där högst och snyggast skrik vinner, så är väl inte det så konstigt. När vi levererar våra gamla sanningar istället för att våga testa och utforska fler perspektiv. När vi dessutom inte sällan föraktar den ungas vanor, istället för att försöka förstå, resonera kring och dela dem. Där Pokemon Gó blir ännu ett skäl att ta krafttag mot "skärmande" (avskyr det uttrycket faktiskt, klustrande, svepande, dåligt) och förbud, istället för att se den enorma möjlighet som det skulle kunna innebära (progressiva lärare som den här tillhör undantagen), eller för att analysera vad som händer när gammalt och nytt möts.
Och jag undrar i mitt stilla sinne, har vi inte en förbannad skyldighet att försöka förstå bättre, mer, djupare? Att leka med och testa oss fram kring de där framtidsscenarierna istället för att varna, veta bättre, bevara? Jag vet inte, men jag tror det. Jag försöker förstå, och jag letar efter VAD det är jag behöver förstå i det enorma utbudet av information. För att själv ta ut riktningen och framför allt, för att kunna om inte guida så i alla fall hjälpa till att facilitera unga framåt i den värld som kommer vara deras efter mig.
"Vi ska ta över, vi ska ta över världen. Vi ska bli stora, vi ska bli mäktiga. Vi ska göra jorden hel, ja vi ska göra vattnet rent. Ja vi ska aldrig skada varandra mer" 
Laleh, Goliat 
I den verklighet vi nu har och framåt får, tror jag att det måste ingå att söka och förstå ny logik för kommunikation, för medier som vill fortsätta spela en roll i demokratin, för företag som drivs av en passion att göra nytta, för vilka processer som krävs inom varenda organisation. Inom varenda människa. Det är svårt. Ingen av oss klarar det ensam. Det är för stort, för komplext. Vi behöver varandra mer än nånsin. Vackert. Ändå polariserar vi hårt och öppet.
Så, jag har en fråga. Ska vi inte använda det där everybody lite mer? Som man förstår i den här smarta artikeln om framtiden, att vi MÅSTE! Om vi vill klara det där vi måste klara.
Jag har en idé. Ska vi inte anta världens, företagens och våra egna utmaningar på ett annat sätt? Ska vi inte istället för att leva gamla sanningar om och om igen, ta och hångla lite mer för att ta reda på vad som som funkar? Är det inte dags, för lite mer frågande, trevande, digitalt hångel nu?