MM & Co

BLOG

Efter mitt första besök i Almedalen har jag nu kommit hem med några reflektioner.

Först:
Fascinerande när media självt blir den verklighet media är satt att skildra.

Och sen...
Den konfrontativa journalistiken och intervjutekniken verkar förlora alltmer mark till förmån för det mer orienterande, undersökande och dialog-baserade förhållningssättet. Jag tror och jag hoppas.
Har fan blivit gammal? 
Nja. Det konfrontativa förhållningssättet kommer alltid ha sin plats, men behöver vika undan om det finns bättre, mer effektiva sätt att få fram information. 
Jag såg flera fantastiska exempel på hur öppenhet, önskan om att lyssna och förstå är så mycket mer framgångsrikt än fördömande och försök till nedbrytande.

Och...

När ska media-industrin inse att förändring för överlevnad finns därute bland folk? Inte inne i huset vid skrivbordet. Den nya värld vi lever i kräver närhet, kommunikation och relation med omvärlden. Vårt gamla top-down-sätt att se på omvärlden funkar inte längre. Börja skapa nytt tillsammans med publiken/konsumenterna/medborgarna. Fundera inte på hur man behöver förändra tilltalet för att få tillbaka den förlorade generationen. Börja samtala och skapa nytt MED den istället. Det kommer att ge bättre business och det i sin tur skapar möjligheter för överlevnad.
Thomas Lundkvist

Läs hela inlägget »

Just nu pågår en diskussion om vad som ska få ta utrymme i media och på vilket sätt. Nya medier, forum och människor som publicerar sig hur och var de vill. Journalistiska intervjuer sida vid sida med samtal utan journalistisk konfrontation, utan ifrågasättande och kritiskt förhållningssätt. Ska vem som helst få vara publicist, liksom?
I Aftonbladet ifrågasätter Martin Aagård utvecklingen och kallar den för en journalistisk kris och ”Podcastvärldens rädsla för granskande journalistik”, en rädsla han befarar sprider sig till traditionell journalistik och intervjukonst. Han menar att SVT:s satsning ”Nyfiken på partiledaren” är ett uttryck för samma sak.
I det som kallas Sveriges största kulturbråk i år, ifrågasätts tidningen Filters metoder när den granskar Sigge Eklunds familj och diagnosticerar den med narcissism. När Eklund värjer sig mot detta och menar att han trodde att det var ett reflekterande samtal om sig själv han förde med reportern, gör Filter offentligt narr av honom för att han inte vill bli granskad. För att han inte tål det, för att det i sig bevisar deras tes.
Men hur granskar man någons själsliv, som journalisten Eric Schüldt så klokt undrade i SVT:s morgonsoffa? Hur gör man ett gräv på det? Är det vad vi ska granska? Och hur hade artikeln sett ut, om diagnosen som ställts istället varit exempelvis depression?
Häromdagen rekade en reporter på SVT:s Agenda med mig, angående om vi som medieutvecklare tror att valdebatterna kan komma att förändras framöver. ”Så du som gammal erfaren programledare är alltså kritisk mot de gamla debattformaten och intentionerna att ofta söka konflikt?” frågade reportern mig. Nu sitter jag framför kvällens Agenda och ser Anders Borg debattera med Magdalena Andersson. Och jag ser dem som jag sett dem hundratals gånger förut. Och det gör mig trött. Det ger mig ingenting.

För ja, jag erkänner. Jag är kritisk. Många gånger på senare år har jag undrat över spelet vi alla gått in i, sekunden den gröna studiolampan har tänds har vi börjat spela. Gästerna som nyss diskuterade lösningar i soffan, happar upp sig och levererar det som de vet och också explicit uttalar att de vet att vi ”ju förväntar oss”. Konflikt och konfrontation. När de går ut, fortsätter de vara som de egentligen är, inte alltid men ofta med en genuin vilja att bidra till den samhällsutveckling just de tror på.
Jag som programledare som en gång i tidernas begynnelse gick in på JMK med orden: ”Jo, faktiskt. Jag vill förändra världen”, har ofta låtit spelet fortgå.  Producenter har hejat på. Reportrar bidragit. Vi alla dansat med.
Men gör vi det? Förändrar vi världen med ett spel? Bidrar vi på något sätt till mänsklighetens utveckling?
Jag tror inte på spel, jag tror inte enbart på konfrontation. Jag tror inte på flathet heller. Jag tror att vi förändrar genom kommunikation och relationer. Med äkthet och förståelse. Med samtal. Även i radio- eller tv-studion, med vår penna i tidningshanden. Även som journalister.
För protokollet måste jag förstås tillägga. Jo, jag tror på en fri, granskande journalistik som utkräver ansvar från makten. Jag tror på grävjobb, jag är till tårar stolt över journalistiska arbeten som Fallet Nora, Saudiaffären, Rädda Sverige eller dagens just publicerade dokumentär Sorans kamp, föga förvånande allt ovanstående i Sveriges Radio. Eftersom jag tror, att de på allvar påverkar världen.
Jag är också nöjd över de konfronterande intervjuer och debatter som både jag själv och andra gjort, som måste till för att nå fram eller se något fördolt. Jag är övertygad om att världen är bättre genom sina goda journalister.

Men jag tror att vi ibland nu blandar ihop äpplen och päron. Att människor i podcasts vill föra samtal utifrån sina liv eller relationer eller innersta tankar, att många väljer att lyssna på de samtalen, att SVT vill komplettera den traditionella (och väldigt ofta enligt spelets regler utformade) valbevakningen med en annan typ av samtal, att relation, och intresse för den andres ståndpunkt, vilja att nå både varandra och sin publik. Skulle allt  det vara ett hot?
Tror jag inte alls. Mot vad?
För dem som väljer Värvet, Alex och Sigge, Genier eller någon annan podcast där människor pratar på om det som dem berör. För dem som med intresse hör politiker prata i SVT utan att bli journalistiskt ifrågasatta i just det samtalet, för att se om de kan få fatt i något korn av människan och ideologin bakom politiken. För dem tror jag inte kriteriet var att ta del av granskande journalistik, för det får och ska de få på annat håll. För dem, tror jag ett samtal också kan vara något annat. Som också det, behövs. Och som vi journalister inte har varken vinning eller anledning att racka ner på. Om vi inte vill springa långt efter vår publik.
Katarina Pietrzak
140427

Läs hela inlägget »














En dag händer det, du får frågan av din chef om du vill vara arbetsledare för dina arbetskamrater på till exempel nyhetsredaktionen några veckor över sommaren. Du är beredd att ta utmaningen, men är du redo? Du är en bra reporter, en som driver egna idéer och levererar, du är en informell ledare och det är därför du fått frågan att vara arbetsledare formellt under sommarveckorna.
Du jobbar på med full energi och entusiasm, dina arbetskamrater stöttar dig i arbetet och lägger in en extra växel för din skull. Du är ju en uppskattad och respekterad reporter. Det blir några extra timmar, lite tidigare till jobbet på morgonen, lite senare hem. Du är ung, fri och har inga andra åtaganden. Morgnarna är ljusa, kvällarna långa och varma.
Nu kommer hösten, din ordinarie arbetsledare ska jobba med andra uppgifter fram till jul, naturligt går frågan till dig igen. Sommaren gick bra, ni hade många egna nyheter, som fick genomslag i andra medier. Du tackar lätt ja till att fortsätta, och det rullar på.
Men i takt med att höstmörkret lägger sig utanför redaktionsfönstret, börjar det hända. Dina arbetskamrater levererar inte med samma takt, de vill ha andra och mer varierande arbetsuppgifter än att bara leverera snabba nyheter, sjukdomar skapar luckor i bemanningen, dina villiga sommarvikarier har dragit vidare. Du börjar få motfrågor på redaktionsmötet som du inte fått tidigare. Det börjar kännas tungt, och du saknar redskap för att komma vidare. Du vill ha kvar dina kompisar och också följa med på AW:n, men nästa morgon känns det svårt att prata med din reporter om att hen inte levererar som du förväntar dig. Du har heller inte riktigt koll på om du själv egentligen gör det som förväntas av dig, det har du och din chef inte pratat om. Arbetsbeskrivning har du hört att man borde ha, men du har inte sett någon. Någonstans fram emot vintern börjar du kanske bli riktigt modfälld. Och ensam.
Såhär upplever många arbetsledare sin första tid, och i värsta fall sitter det i fortsättningsvis också. Men det behöver inte vara så! Det är en kul och viktig utmaning att arbetsleda, och med inte lite mer struktur och ramar kan du snabbt vända din situation! Eller din arbetsledares, om det är du som är chefen.

I vår podcast MM&Co hör du Tinna Bondestam om sin egen arbetsledarresa, och om vad som krävs för att våren ska komma tillbaka.

/ Katarina Pietrzak, Mediamentorerna

Läs hela inlägget »

Det finns ingen större klyfta mellan etermedia och dess publik än när det gäller synen på debatt!

Etermedia söker starka känslor och en debatt upplevs ofta som lyckad – när debattörerna pratar i munnen på varandra och höjer rösten. Vi har själva varit med i många redaktionella sammanhang, där eftertänksamhet och reflektion ansetts vara temposänkande, och rent av lite trist. I kontrollrum och på redaktioner gläds redaktörer, chefer och programledare åt politiker som hamnar i falsett och blir osams.
På den andra sidan skärmen, framför paddan eller mellan hörlurarna fattar publiken ofta inte ett smack. Blir inte klokare alls. Där mediefolket kanske gör high-five åt en ”lyckad” debatt, sitter publiken och undrar vad som hände.  Utan svar, utan verklig åtskillnad i viktiga politiska frågor, utan koppling mellan värderingar och de slutsatser politikern drar. Lämnade i en debatt som inte visat några resonemang kring svåra prioriteringar eller gränsdragningar i frågor som vård, skola och omsorg…

Ändå betraktas ofta debatten som lyckad av media – trots att en stor del av publiken inte är med i matchen. Eller blir mer informerade, kloka, upplysta.
Samtalsserien "Nyfiken på partiledaren" med Poul Perris fyller ett stort tomrum i svensk etermedia. Men det fylls inte av SVT:s skickliga programledare, utan av en lyssnande, påläst och närvarande terapeut.
Vad lär media sig av detta? Hur påverkar det valrörelsens debattklimat?
I bästa fall bidrar detta initiativ från SvT till mer undersökande, mer lyssnande politiska samtal; samtal, som ger publiken vägledning och svar i viktiga politiska avvägningar.

Det kanske finns hopp – om media och om demokratin!

Per Andersson




Läs hela inlägget »

”Vad du är dukt…..”

Jag biter mig i tungan när mina barn visar mig en lek, hur högt de når, hur långt de kan simma under vatten, hur många gånger hopprepet snurrar. Jag biter mig i tungan, för jag tror inte de egentligen är ute efter att få sin prestation bedömd eller värderad. För vad ska de göra med den bedömningen sedan, leka bättre? Jag är rätt säker på att de ropar efter bekräftelse, ”se mig, jag nådde mitt mål högst upp i klätterställningen, det känns fint häruppe! Nästa gång tänker jag klättra ännu högre, kan du kanske berätta för mig hur?!”
Ändå står vi där sen som vuxna, och vill höra att vi är duktiga, rätt, bra. Att vi duger. Att någon annan tyckte att vi klättrade högt nog. Problemet är bara, vem ska vi lyssna på? Om kollega eller chef A tycker si och B så? Hur ska vi navigera då?
Var jag än rör mig eller jobbar känner jag igen detta, vi vill eller tror i alla fall att vi vill bli bedömda och värderade utan att egentligen få veta vad det är som funkar eller inte. Möjligen handlar det om att det är den enda utvecklingsväg vi känner till, den betygsfostran vi fått. Ge oss facit, säg hur vi ska göra, jag gör som du säger.
Tänk, om omtanken om varandra, våra barn, våra kollegor och vår produkt, istället kunde handla om hur vi vill gå vidare. Om vi kunde ta gemensamt ansvar för det, om vi stannade upp för att analysera en stund istället för att genast bedöma. Tänk om det är så att den reflektionslösa värderingen och bedömningarna om bra och dåligt, inte är det som leder till varaktig utveckling?
Att komma framåt är att hela tiden stanna upp och undersöka vilket trappsteg man just klättrat till. Hur högt kom vi nu? Vart hamnade vi? Vad stoppade oss? Vad är det som funkar här, vad är stabilt? Det som inte funkade, hur kom det sig? Hur gör vi nästa gång? Och om vi nådde målet, vart siktar vi nu?
Insikterna vi ser komma när man med omtanke om både person, verksamhet och utveckling blir återkopplad på detta analytiska och metodiska sätt – är en fröjd. Vi möter människor som kanske för första gången känner sig återkopplade på ett sätt som de faktiskt också kan använda. Som ser resultatet av det som händer när man börjar prata om hur man åstadkommer resultat. Och av att relationerna på jobbet blir starkare, friskare, mer produktiva.
Vi jobbar med människor som kanske för första gången kommer fylla i sina medarbetarundersökningar med positiva utlåtanden kring återkoppling och feedback. Vi ser redaktioner som får redskap att vända svikande läsarstatistik till framgångsrika användarsiffror.
Vill ni, så finns verktygen, språket och kunskapen om hur man gör. Och ni kommer själva se hur högt ni når! Och precis som när mina barn når sina mål på klätterställningen – kommer ni jubla över just det.
Katarina Pietrzak

Läs hela inlägget »

Lao Cai, Vietnam 26 november, 2013

Det här är morgonmötet på THLC:s TV-nyhetsredaktion. Att tala om att hålla effektiva möten den här miljön är en utmaning. Ändå möts vi här en morgon, 18 personer, en tolk och jag.

Intresset är stort för att få Feedback på gårdagens utsändning. Och lika tackamt är det att tala om mötet som sådant. Att sätta regler för hur mötet ska genomföras; att bjuda in till diskussion, när det är tid för en sådan; att fokusera på ett par av dsagens uppdrag.

Arbetet ingår i det treåprsprojekt, som Mediamentorernas Peter Sommerstein medverkar i och där vårt ansvar handlar om ledarskap och organisation. 

En utmaning, men en spännande sådan.

Läs hela inlägget »

Idag genomfördes för första gången Förändringens fyra rum med Organisationsbarometern på vietnamesiska. Tidigare har vi kört introduktionen av detta verktyg, men nu har vi tagit ett nytt steg och fått möjligheten att visa hur man kan jobba med en typ av klimatmätning i medieföretaget i realtid. Mätning och resultat under en och samma dag - och dessutom möjlighet att genast börja jobba med konkreta åtgärder.

Det var ytterst spännande att notera reaktionerna hos de cirka 15 vietnamesiska chefer som deltog här vid Radio och TV-stationen i Lao Cai i norra Vietnam. En tydlig skepsis uppenbarade sig redan från start och där fanns hela tiden en fråga i luften: Varför gör vi det här? Och så: Vad ska det här vara bra för?

Men den här dagen skiljde sig faktiskt inte nämnvärt från när vi använder metodiken i Sverige. Efterhand blir förståelsen allt större, ju längre in i processen vi kommer. Efter lunch sken deltagarna i kapp och visade tydligt att de nu var helt med på tåget. Senare under dagen, när vi mera tydligt ägnade själva organisationen uppmärksamhet, var samtliga helt uppslukade i intensiva diskussioner om vad som drar upp, respektive ner Nöjdhet, Inspiration, Censur och Förvirring i organisationen. När så dagen avslutades med en process kring vilka åtaganden som olika grupper eller nivåer är villiga att ta på sig, var energin på topp!

Sammantaget en mycket spännande och givande dag, inte minst för undertecknad som här kunde notera att även i ett land som Vietnam finns stor öppenhet att tänka i nya banor när det gäller organisationer i förändring.

Ett skarpt ledarverktyg, som håller även här alltså!

Eder

Peter Sommerstein

 

Läs hela inlägget »

Circom är avslutad. Sammanslutningen för EBU:s regionala RAdio/TV-stationer har varit samlade i Malmö i tre dagar och Mediamentorerna var också på plats!

Ett antal seminarier, med en "topp" för undertecknad i form av en spännande chef för Vilaweb från Barcelona.

Här beskrevs framtidens mera spännande utveckling, som bl a avfärdar konkurrens som drivkraft. I stället har detta framgångsrika Mediahus lyckats hitta samarbeten med fd konkurrenter där ingenting varit omöjligt. Där sker samarbete i form av gemensam distribution av innehåll, där genomförs ett antal olika samarbeten som hittills haft winnare och winnare. Just det, inga förlorare.

 

En föreläsning om Bambuser och av Bambusers skånska grundare var oerhört spännande och även här beskrevs framtidens vardag, som redan är här. Det får Youtube att framstå som mossigt, edftersom det numera kommer att handla om verkligheten beskriven i realtid.

Och så höll jag själv i ett par workshops med inriktning på dels SWOT-analys som succéverktyg och Idéutveckling!

 

Sammantaget ett spännande forum för kontaktskapande och som återuppstår om ett år i Santiago de Campostella, Spanien.

Eder

Peter

Läs hela inlägget »

I Finland blir TV-licensen snart en skatt för alla!

Befinner mig just nu i Helsingfors och hamnade direkt mitt i en omfattande debatt om TV-licensen. Regeringens förslag är att det blir en skatt på högst 140 Euro för alla. Dom flesta verkar överens om att detta är helt rätt, men när YLE:s nya uppdrag kommer på tal, då reagerar de kommersiella aktörerna. Från deras hålls hörs röster om att Yle hotar nya distributionskanaler på webben; att andra borde hellre skulle kunna producera drama och underhållning, osv...Känns diskussionen igen?

Annette Novak är svensk mediekonsult, som följt den finska debatten en längre tid. Enligt henne finns det inget som säger, att YLE ska ha monopol på Public Service i framtiden. Om andra lever upp till de kriterier som gäller för PS, så skulle även de kunna få del av statliga medel också, menar hon.

Nu väntar en sista remissomgång och därefter ska det slutliga lagförslaget klubbas igenom i Riksdagen.

I övrigt konstaterar jag att Nokia fortfarande är oerhört dominerande i det här landets industriella värld. Här pågår en intensiv diskussion om invandrade familjeåterföreningar, dock på en klart lägre nivå än i Sverige, vad gäller antalet invandrare. En ytterligare skärpning är på gång här.

Det är grått och kallt och snön ligger fortfarande kvar på marken

Burr!

Eder

PEter

Läs hela inlägget »

Sociala medier har blivit ett av de stora uttrycken i var man mun. Alla med självaktning ska på något sätt finnas med i något socialt medium, om det så gäller blog, twitter, facebook eller annat.

 

Samtidigt pågår en hård kamp inom media, för att inte bara behärska de sociala medierna, utan också göra dessa plattformar lätt tillgängliga, åtkomliga, användbara för ett journalistiskt syfte. Och detta sker, eftersom branschen nu blivit övertygad om att det är här de nya medie-ekonomierna skapas och utvecklas. Insikten finns nu, att det faktiskt går att tjäna stora pengar på annonser mm i mobilen! Heureka!

 

Noterade att det under MEG-dagarna i Göteborg hölls en slutdiskussion omkring just detta och där en av huvudfrågorna var, vem som är journalist och om det inte är så att alla är journalister? Panelen resonerade ytterst klokt och kom fram till att alla verkar vilja vara journalister, men frågan är hur betalda journalister ska hantera allt det flöde som strömmar in till redaktionerna idag. Och om det ens är önskvärt att vara proaktiv hä?

 

Min egen reflektion är, att det finns en viktig aspekt som inte diskuteras tillräckligt mycket, i alla fall inte ännu. Och det handlar om det redaktionella ledarskapet. Hur rustad är ledarna i ett Mediehus, där publicering dygnet runt blivit vardagsmat, där yrkeskompetens förändras i nästan lika snabb takt som vi adderar nya medieplattformar? Var skaffar sig dessa medieledare uppdaterade sätt att leda i en alltmer komplicerad flermedial vardag?

 

vi talar mycket om journalistens nya roll och vi beskriver gärna allmänhetens nya roll som "journalister". Men hur mycket diskuterar vi ledarrollen? Förmågan att se helheter, att våga vänta, att tillåta sig att värdera innan beslut tas och att kunna väga olika publiceringsformer mot varandra; det här är förutsättningar som kräver stor fingertoppskänsla och ödmjukhet.

 

Hur vore det med några fler övergripande diskussioner om var media är på väg och på vilket sätt vi alla kan dra nytta av de olika sociala mediernas framfart. Annars är det nära till hands att någon/några gör publicistiska misstag, enbart på grund av att det handlar om att vara först och inte att framförallt göra rätt! Och här handlar det om ledares förhållningssätt och inte enbart journalistens/allmänhetens. Även i en anarkistisk omgivning som de sociala medierna många gånger är en del av krävs det viss ordning och beslutsfäighet.

 

Eder

Peter

Läs hela inlägget »

Senaste inlägg