Mediamentorerna_logo

MM & Co

BLOG

2014

Efter mitt första besök i Almedalen har jag nu kommit hem med några reflektioner.

Först:
Fascinerande när media självt blir den verklighet media är satt att skildra.

Och sen...
Den konfrontativa journalistiken och intervjutekniken verkar förlora alltmer mark till förmån för det mer orienterande, undersökande och dialog-baserade förhållningssättet. Jag tror och jag hoppas.
Har fan blivit gammal? 
Nja. Det konfrontativa förhållningssättet kommer alltid ha sin plats, men behöver vika undan om det finns bättre, mer effektiva sätt att få fram information. 
Jag såg flera fantastiska exempel på hur öppenhet, önskan om att lyssna och förstå är så mycket mer framgångsrikt än fördömande och försök till nedbrytande.

Och...

När ska media-industrin inse att förändring för överlevnad finns därute bland folk? Inte inne i huset vid skrivbordet. Den nya värld vi lever i kräver närhet, kommunikation och relation med omvärlden. Vårt gamla top-down-sätt att se på omvärlden funkar inte längre. Börja skapa nytt tillsammans med publiken/konsumenterna/medborgarna. Fundera inte på hur man behöver förändra tilltalet för att få tillbaka den förlorade generationen. Börja samtala och skapa nytt MED den istället. Det kommer att ge bättre business och det i sin tur skapar möjligheter för överlevnad.
Thomas Lundkvist

Läs hela inlägget »

Just nu pågår en diskussion om vad som ska få ta utrymme i media och på vilket sätt. Nya medier, forum och människor som publicerar sig hur och var de vill. Journalistiska intervjuer sida vid sida med samtal utan journalistisk konfrontation, utan ifrågasättande och kritiskt förhållningssätt. Ska vem som helst få vara publicist, liksom?
I Aftonbladet ifrågasätter Martin Aagård utvecklingen och kallar den för en journalistisk kris och ”Podcastvärldens rädsla för granskande journalistik”, en rädsla han befarar sprider sig till traditionell journalistik och intervjukonst. Han menar att SVT:s satsning ”Nyfiken på partiledaren” är ett uttryck för samma sak.
I det som kallas Sveriges största kulturbråk i år, ifrågasätts tidningen Filters metoder när den granskar Sigge Eklunds familj och diagnosticerar den med narcissism. När Eklund värjer sig mot detta och menar att han trodde att det var ett reflekterande samtal om sig själv han förde med reportern, gör Filter offentligt narr av honom för att han inte vill bli granskad. För att han inte tål det, för att det i sig bevisar deras tes.
Men hur granskar man någons själsliv, som journalisten Eric Schüldt så klokt undrade i SVT:s morgonsoffa? Hur gör man ett gräv på det? Är det vad vi ska granska? Och hur hade artikeln sett ut, om diagnosen som ställts istället varit exempelvis depression?
Häromdagen rekade en reporter på SVT:s Agenda med mig, angående om vi som medieutvecklare tror att valdebatterna kan komma att förändras framöver. ”Så du som gammal erfaren programledare är alltså kritisk mot de gamla debattformaten och intentionerna att ofta söka konflikt?” frågade reportern mig. Nu sitter jag framför kvällens Agenda och ser Anders Borg debattera med Magdalena Andersson. Och jag ser dem som jag sett dem hundratals gånger förut. Och det gör mig trött. Det ger mig ingenting.

För ja, jag erkänner. Jag är kritisk. Många gånger på senare år har jag undrat över spelet vi alla gått in i, sekunden den gröna studiolampan har tänds har vi börjat spela. Gästerna som nyss diskuterade lösningar i soffan, happar upp sig och levererar det som de vet och också explicit uttalar att de vet att vi ”ju förväntar oss”. Konflikt och konfrontation. När de går ut, fortsätter de vara som de egentligen är, inte alltid men ofta med en genuin vilja att bidra till den samhällsutveckling just de tror på.
Jag som programledare som en gång i tidernas begynnelse gick in på JMK med orden: ”Jo, faktiskt. Jag vill förändra världen”, har ofta låtit spelet fortgå.  Producenter har hejat på. Reportrar bidragit. Vi alla dansat med.
Men gör vi det? Förändrar vi världen med ett spel? Bidrar vi på något sätt till mänsklighetens utveckling?
Jag tror inte på spel, jag tror inte enbart på konfrontation. Jag tror inte på flathet heller. Jag tror att vi förändrar genom kommunikation och relationer. Med äkthet och förståelse. Med samtal. Även i radio- eller tv-studion, med vår penna i tidningshanden. Även som journalister.
För protokollet måste jag förstås tillägga. Jo, jag tror på en fri, granskande journalistik som utkräver ansvar från makten. Jag tror på grävjobb, jag är till tårar stolt över journalistiska arbeten som Fallet Nora, Saudiaffären, Rädda Sverige eller dagens just publicerade dokumentär Sorans kamp, föga förvånande allt ovanstående i Sveriges Radio. Eftersom jag tror, att de på allvar påverkar världen.
Jag är också nöjd över de konfronterande intervjuer och debatter som både jag själv och andra gjort, som måste till för att nå fram eller se något fördolt. Jag är övertygad om att världen är bättre genom sina goda journalister.

Men jag tror att vi ibland nu blandar ihop äpplen och päron. Att människor i podcasts vill föra samtal utifrån sina liv eller relationer eller innersta tankar, att många väljer att lyssna på de samtalen, att SVT vill komplettera den traditionella (och väldigt ofta enligt spelets regler utformade) valbevakningen med en annan typ av samtal, att relation, och intresse för den andres ståndpunkt, vilja att nå både varandra och sin publik. Skulle allt  det vara ett hot?
Tror jag inte alls. Mot vad?
För dem som väljer Värvet, Alex och Sigge, Genier eller någon annan podcast där människor pratar på om det som dem berör. För dem som med intresse hör politiker prata i SVT utan att bli journalistiskt ifrågasatta i just det samtalet, för att se om de kan få fatt i något korn av människan och ideologin bakom politiken. För dem tror jag inte kriteriet var att ta del av granskande journalistik, för det får och ska de få på annat håll. För dem, tror jag ett samtal också kan vara något annat. Som också det, behövs. Och som vi journalister inte har varken vinning eller anledning att racka ner på. Om vi inte vill springa långt efter vår publik.
Katarina Pietrzak
140427

Läs hela inlägget »














En dag händer det, du får frågan av din chef om du vill vara arbetsledare för dina arbetskamrater på till exempel nyhetsredaktionen några veckor över sommaren. Du är beredd att ta utmaningen, men är du redo? Du är en bra reporter, en som driver egna idéer och levererar, du är en informell ledare och det är därför du fått frågan att vara arbetsledare formellt under sommarveckorna.
Du jobbar på med full energi och entusiasm, dina arbetskamrater stöttar dig i arbetet och lägger in en extra växel för din skull. Du är ju en uppskattad och respekterad reporter. Det blir några extra timmar, lite tidigare till jobbet på morgonen, lite senare hem. Du är ung, fri och har inga andra åtaganden. Morgnarna är ljusa, kvällarna långa och varma.
Nu kommer hösten, din ordinarie arbetsledare ska jobba med andra uppgifter fram till jul, naturligt går frågan till dig igen. Sommaren gick bra, ni hade många egna nyheter, som fick genomslag i andra medier. Du tackar lätt ja till att fortsätta, och det rullar på.
Men i takt med att höstmörkret lägger sig utanför redaktionsfönstret, börjar det hända. Dina arbetskamrater levererar inte med samma takt, de vill ha andra och mer varierande arbetsuppgifter än att bara leverera snabba nyheter, sjukdomar skapar luckor i bemanningen, dina villiga sommarvikarier har dragit vidare. Du börjar få motfrågor på redaktionsmötet som du inte fått tidigare. Det börjar kännas tungt, och du saknar redskap för att komma vidare. Du vill ha kvar dina kompisar och också följa med på AW:n, men nästa morgon känns det svårt att prata med din reporter om att hen inte levererar som du förväntar dig. Du har heller inte riktigt koll på om du själv egentligen gör det som förväntas av dig, det har du och din chef inte pratat om. Arbetsbeskrivning har du hört att man borde ha, men du har inte sett någon. Någonstans fram emot vintern börjar du kanske bli riktigt modfälld. Och ensam.
Såhär upplever många arbetsledare sin första tid, och i värsta fall sitter det i fortsättningsvis också. Men det behöver inte vara så! Det är en kul och viktig utmaning att arbetsleda, och med inte lite mer struktur och ramar kan du snabbt vända din situation! Eller din arbetsledares, om det är du som är chefen.

I vår podcast MM&Co hör du Tinna Bondestam om sin egen arbetsledarresa, och om vad som krävs för att våren ska komma tillbaka.

/ Katarina Pietrzak, Mediamentorerna

Läs hela inlägget »

Det finns ingen större klyfta mellan etermedia och dess publik än när det gäller synen på debatt!

Etermedia söker starka känslor och en debatt upplevs ofta som lyckad – när debattörerna pratar i munnen på varandra och höjer rösten. Vi har själva varit med i många redaktionella sammanhang, där eftertänksamhet och reflektion ansetts vara temposänkande, och rent av lite trist. I kontrollrum och på redaktioner gläds redaktörer, chefer och programledare åt politiker som hamnar i falsett och blir osams.
På den andra sidan skärmen, framför paddan eller mellan hörlurarna fattar publiken ofta inte ett smack. Blir inte klokare alls. Där mediefolket kanske gör high-five åt en ”lyckad” debatt, sitter publiken och undrar vad som hände.  Utan svar, utan verklig åtskillnad i viktiga politiska frågor, utan koppling mellan värderingar och de slutsatser politikern drar. Lämnade i en debatt som inte visat några resonemang kring svåra prioriteringar eller gränsdragningar i frågor som vård, skola och omsorg…

Ändå betraktas ofta debatten som lyckad av media – trots att en stor del av publiken inte är med i matchen. Eller blir mer informerade, kloka, upplysta.
Samtalsserien "Nyfiken på partiledaren" med Poul Perris fyller ett stort tomrum i svensk etermedia. Men det fylls inte av SVT:s skickliga programledare, utan av en lyssnande, påläst och närvarande terapeut.
Vad lär media sig av detta? Hur påverkar det valrörelsens debattklimat?
I bästa fall bidrar detta initiativ från SvT till mer undersökande, mer lyssnande politiska samtal; samtal, som ger publiken vägledning och svar i viktiga politiska avvägningar.

Det kanske finns hopp – om media och om demokratin!

Per Andersson




Läs hela inlägget »

Senaste inlägg