Vad är ett samtal?

Just nu pågår en diskussion om vad som ska få ta utrymme i media och på vilket sätt. Nya medier, forum och människor som publicerar sig hur och var de vill. Journalistiska intervjuer sida vid sida med samtal utan journalistisk konfrontation, utan ifrågasättande och kritiskt förhållningssätt. Ska vem som helst få vara publicist, liksom?
I Aftonbladet ifrågasätter Martin Aagård utvecklingen och kallar den för en journalistisk kris och ”Podcastvärldens rädsla för granskande journalistik”, en rädsla han befarar sprider sig till traditionell journalistik och intervjukonst. Han menar att SVT:s satsning ”Nyfiken på partiledaren” är ett uttryck för samma sak.
I det som kallas Sveriges största kulturbråk i år, ifrågasätts tidningen Filters metoder när den granskar Sigge Eklunds familj och diagnosticerar den med narcissism. När Eklund värjer sig mot detta och menar att han trodde att det var ett reflekterande samtal om sig själv han förde med reportern, gör Filter offentligt narr av honom för att han inte vill bli granskad. För att han inte tål det, för att det i sig bevisar deras tes.
Men hur granskar man någons själsliv, som journalisten Eric Schüldt så klokt undrade i SVT:s morgonsoffa? Hur gör man ett gräv på det? Är det vad vi ska granska? Och hur hade artikeln sett ut, om diagnosen som ställts istället varit exempelvis depression?
Häromdagen rekade en reporter på SVT:s Agenda med mig, angående om vi som medieutvecklare tror att valdebatterna kan komma att förändras framöver. ”Så du som gammal erfaren programledare är alltså kritisk mot de gamla debattformaten och intentionerna att ofta söka konflikt?” frågade reportern mig. Nu sitter jag framför kvällens Agenda och ser Anders Borg debattera med Magdalena Andersson. Och jag ser dem som jag sett dem hundratals gånger förut. Och det gör mig trött. Det ger mig ingenting.

För ja, jag erkänner. Jag är kritisk. Många gånger på senare år har jag undrat över spelet vi alla gått in i, sekunden den gröna studiolampan har tänds har vi börjat spela. Gästerna som nyss diskuterade lösningar i soffan, happar upp sig och levererar det som de vet och också explicit uttalar att de vet att vi ”ju förväntar oss”. Konflikt och konfrontation. När de går ut, fortsätter de vara som de egentligen är, inte alltid men ofta med en genuin vilja att bidra till den samhällsutveckling just de tror på.
Jag som programledare som en gång i tidernas begynnelse gick in på JMK med orden: ”Jo, faktiskt. Jag vill förändra världen”, har ofta låtit spelet fortgå.  Producenter har hejat på. Reportrar bidragit. Vi alla dansat med.
Men gör vi det? Förändrar vi världen med ett spel? Bidrar vi på något sätt till mänsklighetens utveckling?
Jag tror inte på spel, jag tror inte enbart på konfrontation. Jag tror inte på flathet heller. Jag tror att vi förändrar genom kommunikation och relationer. Med äkthet och förståelse. Med samtal. Även i radio- eller tv-studion, med vår penna i tidningshanden. Även som journalister.
För protokollet måste jag förstås tillägga. Jo, jag tror på en fri, granskande journalistik som utkräver ansvar från makten. Jag tror på grävjobb, jag är till tårar stolt över journalistiska arbeten som Fallet Nora, Saudiaffären, Rädda Sverige eller dagens just publicerade dokumentär Sorans kamp, föga förvånande allt ovanstående i Sveriges Radio. Eftersom jag tror, att de på allvar påverkar världen.
Jag är också nöjd över de konfronterande intervjuer och debatter som både jag själv och andra gjort, som måste till för att nå fram eller se något fördolt. Jag är övertygad om att världen är bättre genom sina goda journalister.

Men jag tror att vi ibland nu blandar ihop äpplen och päron. Att människor i podcasts vill föra samtal utifrån sina liv eller relationer eller innersta tankar, att många väljer att lyssna på de samtalen, att SVT vill komplettera den traditionella (och väldigt ofta enligt spelets regler utformade) valbevakningen med en annan typ av samtal, att relation, och intresse för den andres ståndpunkt, vilja att nå både varandra och sin publik. Skulle allt  det vara ett hot?
Tror jag inte alls. Mot vad?
För dem som väljer Värvet, Alex och Sigge, Genier eller någon annan podcast där människor pratar på om det som dem berör. För dem som med intresse hör politiker prata i SVT utan att bli journalistiskt ifrågasatta i just det samtalet, för att se om de kan få fatt i något korn av människan och ideologin bakom politiken. För dem tror jag inte kriteriet var att ta del av granskande journalistik, för det får och ska de få på annat håll. För dem, tror jag ett samtal också kan vara något annat. Som också det, behövs. Och som vi journalister inte har varken vinning eller anledning att racka ner på. Om vi inte vill springa långt efter vår publik.
Katarina Pietrzak
140427

Kommentera gärna: