Det "lyckade" politiska samtalet

Det finns ingen större klyfta mellan etermedia och dess publik än när det gäller synen på debatt!

Etermedia söker starka känslor och en debatt upplevs ofta som lyckad – när debattörerna pratar i munnen på varandra och höjer rösten. Vi har själva varit med i många redaktionella sammanhang, där eftertänksamhet och reflektion ansetts vara temposänkande, och rent av lite trist. I kontrollrum och på redaktioner gläds redaktörer, chefer och programledare åt politiker som hamnar i falsett och blir osams.
På den andra sidan skärmen, framför paddan eller mellan hörlurarna fattar publiken ofta inte ett smack. Blir inte klokare alls. Där mediefolket kanske gör high-five åt en ”lyckad” debatt, sitter publiken och undrar vad som hände.  Utan svar, utan verklig åtskillnad i viktiga politiska frågor, utan koppling mellan värderingar och de slutsatser politikern drar. Lämnade i en debatt som inte visat några resonemang kring svåra prioriteringar eller gränsdragningar i frågor som vård, skola och omsorg…

Ändå betraktas ofta debatten som lyckad av media – trots att en stor del av publiken inte är med i matchen. Eller blir mer informerade, kloka, upplysta.
Samtalsserien "Nyfiken på partiledaren" med Poul Perris fyller ett stort tomrum i svensk etermedia. Men det fylls inte av SVT:s skickliga programledare, utan av en lyssnande, påläst och närvarande terapeut.
Vad lär media sig av detta? Hur påverkar det valrörelsens debattklimat?
I bästa fall bidrar detta initiativ från SvT till mer undersökande, mer lyssnande politiska samtal; samtal, som ger publiken vägledning och svar i viktiga politiska avvägningar.

Det kanske finns hopp – om media och om demokratin!

Per Andersson




Kommentera gärna: